Eclipse av Stephenie Meyer

Jag skriver inlägg i turbo-fart idag. Det kanske inte är en bra sak då de oftast blir sämst då jag inte har tid att gå igenom dem tre fyra gånger med kritiska ögon, men men. Jag måste sysslosätta mig.

Näst på tur i min "jag-måste-recensera"-lista är "Eclipse". Boken då jag blev så lycklig att jag grät och boken då jag blir så irriterad att jag måste kämpa för att inte kasta den ifrån mig. Boken där Edward är underbar och där Jacob utvecklas till vad han hotade att bli redan i slutet på "New Moon" - en riktig vagel i ögat på mig. Jag ska försöka att inte vara alltför partisk.

"Eclipse" börjar ungefär ett år efter var "Twilight" slutade. Bella, Edward och Alice ska sluta high school - Bella för första gången och de andra för ... ja, inte första gången. Bella och Edward är det lyckliga paret än en gång, men det finns några moln på himlen, och ett av dessa moln heter Jacob Black. Jacob vägrar prata med Bella sedan hon avslöjat för honom att hon strävar efter att bli en vampyr och Charlies kommentarer om att Jacob inte mår bra gör att det blir smolk i glädjebägaren. Eftersom Bellas samvete är lika känsligt som Edwards så tar hon förstås åt sig allting och kan inte få ro innan Jacob än en gång är lycklig (och jag sitter och skriker åt henne att han utnyttjar hennes samvete). Problemet är att Jacob inte verkar förstå att hon inte delar hans känslor. Han är hennes bästa vän, men hon är mer än en vän åt honom, och han kämpar allt vad han kan för att få Bella att välja honom över Edward. (Därav min irritation).

Ett annat, mer skrämmande, moln är de mystiska dödsfallen i Seattle. Dödsfall som är oroväckande lika blodtörstiga vampyrer...

När en okänd vampyr har varit inne i Bellas sovrum och snokat så rådar det plötsligt Red Alert över situationen, men kommer verkligen Cullens kunna stoppa det här själva?

Jag försökte hålla det så mystiskt som möjligt för att inte spoila allt för mycket. Jag hoppas det lyckades. Om inte så ber jag om förlåtelse. I alla fall så är "Eclipse" numera synonymt med irritation för mig. Jag har aldrig träffat en bokkaraktär som irriterar mig så mycket om Jacob Black - möjligtvis Dolores Umbridge. Jag, som är stenhård "Team Edward"-medlem, buar när Jacob för hundrade gången krossar vänskapslinjen och inte kan ta ett nej. Ser han inte att han gör Bella illa? Grr.

Men boken har sina höjdpunkter och en av dem är att vi får se ÄNNU en god sida av Edward. Han delar nämligen min boksmak. Han har den goda smaken att inte tycka om "Wuthering Heights" och av exakt samma anledning som mig!

"'I don't understand why you like it. The characters are ghastly people who ruins each other's lives. I don't know how Heathcliff and Cathy ended up being ranked with couples like Romeo and Juliet or Elizabeth Bennet and Mr Darcy. It isn't a love story, it's a hate story.'"

Exakt min mening. Plus notera att han nämner Elizabeth och Darcy som ett av de största litterära kärleksparen. Bra smak?

Sedan så har vi de mer detaljerade, mer passionerade kyssarna som mitt favoritpar nu har avancerat upp till och det där löftet som Edward ger Bella, vilket gör "Breaking Dawn" så mycket mer lockande. Jag hoppas verkligen att det inte blir ett fiasko då jag ser fram emot det så mycket.

För att avsluta denna halvdana recension, ett favoritcitat.

[SPOILER]

"Sarah?" He looked up at me through his impossibly long lashes, his golden eyes soft but, somehow still scorching. "I promise to love you forever - every single day of forever. Will you marry me?"

Är inte det ett perfekt frieri?