Dead to the World av Charlaine Harris

Charlaine Harris har räddat mig. Jag har fått tillbaka min läsglädje (och blogglädje) och har nu suttit nästan hela eftermiddagen och läst "Dead to the World" i soffan när jag egentligen borde ha skrivit en biologiuppsats om vertebraternas gastrulation. Fosterutveckling i all ära, men den få ta och vänta.

"Dead to the World" börjar lite annorlunda än de andra böckerna. Sookie har till slut blivit trött på att alltid bli indragen i de omänskliga varelsernas problem och har sagt upp kontakten med både Eric och Bill. Hon ska nu ta det lugnt, kanske till och med dejta en vanlig man (trots obehaget som tankeläsandet för med sig), men när hon efter ett hårt arbetspass på Nyårsafton är på väg hem från Merlotte's så möts hon av en konstig syn. Mitt ute på motorvägen så springen en halvnaken vampyr för sitt liv... en vampyr som hon känner. Eric har ingen aning om var han är, vad han gör där eller vem Sookie är. Faktum är att han inte ens minns vem han själv är... Han har till och med bytt personlighet och förvandlats till en mjukare, artigare odödlig man. Genom de andra vampyrerna så får Sookie veta att ett gäng häxor har förbannat Eric och är nu på jakt efter honom och hans liv. De andra vampyrerna dumpar ansvaret för honom på Sookie och nu har hon en rädd, förvirrad vampyr att ta hand om, samtidigt som hennes bror försvinner spårlöst...

Jag känner mig lite kluven. Jag tycker om Bill och tycker att han och Sookie var ett bra par, men samtidigt så skulle det kännas så o-Sookiegt att ta tillbaka honom. Eric är ju min favoritvampyr i serien, men jag vill inte att hon ska vara tillsammans med "riktiga" Eric - för det skulle ta bort en stor del av hans charm. Däremot så kan jag inte motstå den svaga och förvirrade varianten av Vikingvampyren. Det är så gulligt när den alltid annars så självsäkra vampyren blir rädd för sina egna underordnade och söker skydd bakom Sookie. När Eric, 100 % testosteron, inte vågar vara vaken själv i huset utan kommer med in i sovrummet när Sookie ska sova så vill jag bara krama honom. Han är som en bedårande hundvalp - i skepnad av vampyrvärldens läckraste vampyr (efter Edward Cullen, of course). Välsvarvade marmorbringor nämns nästan lika många gånger i "Dead to the World" som de gör i "Twilight".

(Det väcker andra tankar. Vad sött det skulle vara om Edward drabbades av minnesförlust och sökte skydd i Bellas garderob... eller om Emmett helt plötsligt började bete sig som en hjälplös kaninunge.)

Trots allt Sookie råkar utför så har hon otroligt tur när det gäller männen i hennes liv... om man nu kan kalla dem män då ingen av dem är helt mänskliga. Jag får snart börja göra ett Sookie-lexikon så att jag håller koll på alla olika sorters varelser som figurerar i böckerna. Vampyrer, varulvar, shapeshifters, maenader, häxor och andra blandningar. I varje bok så får man stöta på en ny "art". Jag är förvånad att invånarna i Bon Temps inte märker att ungefär halva befolkningen verkar vara hämtade direkt från sagorna... och att det inte verkar vara en bra idé att söka jobb på Merlotte's eftersom deras personal dras till olyckor. Bara i första boken så mördades halva nattpassets servitriser.