Har Maria Eriksson ont om pengar måntro?

Vi känner alla till Maria Eriksson på ett eller annat sätt. En del har läst böckerna som Liza Marklund har skrivit med hennes hjälp om hennes flykt undan sin våldsamma muslimska ex-man. Jag tycker verkligen synd om Maria för vad hon har fått utstå, jag vill bara klargöra det i början. Ingen människa borde få gå igenom det hon, hennes andra man och hennes barn fick utstå och jag förstår verkligen om de blev förändrade av det hela. Jag förstår även att det kanske inte lever som prinsar i USA och kan behöva pengar. Jag unnar dem verkligen allt gott, MEN... Ibland undrar jag om det på sista tiden har målats en mörkare bild för att ha någonting att fortsätta skriva om.

"Gömda" och "Asyl", som Liza Marklund skrev, är de enda BOATS-böcker (Based on a True Story) jag någonsin läst och fastnat för. Man blir illamående av vad de tvingas utstå och hur människor kan bete sig. Jag har aldrig varit något riktigt fan av Liza Marklund, men de är enligt mig hennes bästa böcker, mycket bättre än vissa Annika Bengtzon-deckare.

(Jag kanske ska förklara lite närmre innan jag fortsätter. Jag tycker inte om böcker som "Mamma sa att jag var sjuk" eller "Pojken som kallades Det", för har någon annan uppmärksammat hur otroligt deprimerande de är? I de flesta BOATS-böcker jag har läst så går det från en nattsvart händelse till en annnan och om det någon gång händer något positivt så kommer det bara göra allting ännu värre, som i "Pojken som kallades Det" då hans mamma är jättevänlig och tar honom ut och fiskar. Det är ingen mysig fiskestund för läsaren - det blir bara ännu hemskare. )

Sedan så gav Mia ut en egen bok, i sitt eget namn, på ett annat förlag och om jag minns det rätt så blev det en liten fnurra på tråden med Liza Marklund. "Mias hemlighet" handlar om familjens liv efter att de fått asyl i USA. Innan jag läste boken så förstod jag inte riktigt vad den skulle handla om. Hennes ex-make får ju inte komma in i landet så han kan ju inte söka upp dem? Jag tänkte att det kanske är en "berättelse" om hur familjen kom på benen igen, en feel-good book. Men nej. Jag hade glömt att det är en BOATS och språket försämras utan Liza Marklund. Plus att jag ibland känner att Mia egentligen inte har något att berätta om.

Det handlar mest om hur hennes och Anders äktenskap faller samman och ibland tycker jag att hon utmålar Anders som den enda felande länken och sig själv som ett felfritt helgon. Som när Anders dyker upp på bron efter att de har skiljt sig och hon vettskrämd måste ringa till polisen så att de kommer dit och ordnar besöksförbud. Där tycker jag att något är snett. Hennes ex-make gjorde hemska saker, skröt om människor han dödat, våldtog henne, misshandlade henne, hotade att döda deras dotter, dödade nästan hela familjen. Jag har inte någon empati för honom när han hängs ut i böckerna, men när Anders hängs ut åt hela svenska befolkningen så drar jag mig för att läsa. Hennes ex-makes familj lever kvar i Libanon, medan Anders familj, släkt och fd. vänner - som han tvingats lämna likaväl som Mia har tvingat lämna sina - finns kvar i Sverige och måste leva med att Anders beskrivs som en instabil, självisk och ibland hotfull person. Kan man egentligen ha så otur?

Det är väl klart att Anders förändrades. Det är väl klart att han började fundera och glida iväg. Jag minns inte, men jag tror aldrig att Anders fick något stöd under hela bokserien. Barnen får gå hos psykolog för att klara traumat och alla tröstar och stöder Mia, men Anders? Han har väl även han upplevt all psykisk terror. Han har lämnat sin familj och sina vänner i Sverige och kan inte kontakta dem, eller återvända. Han gav sig ut på samma färd som dem. Ändå är han mer ett hinder i boken än någon att hjälpa över hindret.

"Mias hemlighet" handlar även om hur Mia träffar sin nya man och hur de skapar sig ett hem, vilket jag tycker är att avvika från ämnet - och det är här jag börjar fundera om Mias enda inkomst är böckerna. Tidigare så har hon velat upplysa samhället om vad som pågår och om hur lite hjälp utsatta kvinnor får. Nu så delar hon mest med sig av sitt privatliv. Det här är inte boken om kvinnan som klarade sig undan våld, utan om ett äktenskap som det för mig skulle kännas fel att dela med mig av.

För ett tag sedan så kom det ut en bok, som jag inte har läst då jag tyckte "Mias hemlighet" var för BOATSig. Jag tror att den nyare boken heter "Mias systrar", och den handlar om kvinnor som Mia har fått kontakt med under sin tid i USA och som är eller har varit i samma situation som henne. Ännu en gång frågar jag mig, är detta Mias enda inkomst? Jag vet inte hur det går till att skaffa jobb i USA, men borde det inte gå att ta ett jobb? Eller det kanske inte räcker. Jag vill inte döma någon då jag inte vet alla detaljer, men ibland så börjar jag undra om det inte kan vara en liten del girighet inblandat. Att det har så gått så bra tidigare att man inte kan sluta innan man hunnit få in lite mer pengar, utnyttjat det till fullo. För när Mia inte ens skriver om sitt eget liv, utan okända kvinnor, som är i en liknande situation som den vi redan har läst om så börjar det osa lite. Det är en god sak att uppmärksamma det, men vi vet. Nu vet vi att det finns män som misshandlar sina fruar. Män som psykiskt trycker ner sina kvinnor så att de knappt kan fly. Män som inte drar sig från att skada sina barn. Mia vill hjälpa dessa kvinnor och det vill även jag. Jag önskar att jag kunde få dessa män att sluta göra detta eller ge kvinnorna hjälp på annat sätt. Mia önskar att få myndigheter att uppmärksamma dessa fall och hjälpa dem, men har vi inte lärt oss att det inte finns någon hjälp? Mias ex-make lyckades terrorisera familjen trots att han satt i fängelse. Det är svårt att fälla någon om det är abstrakt. Hotfullt beteende kan lätt viftas undan, en del tror att kvinnorna överdriver.

Jag läste någonstans en insändare om att lagarna borde bli strängare och jag både håller med och säger emot. Lagarna borde bli strängare så länge det går att utskilja sanning från lögn. Det finns psykotiska kvinnor också, de som gör vad som helst för att smutsa ner sin ex-makes namn och det ska inte finnas lagar som utnyttjas åt andra hållet. För att göra männens liv till ett helvete. Män är inte enbart onda och kvinnor är inte enbart goda. Jag skulle säga att av alla psykiskt störda människor i världen så är det nog 50/50.

Det jag menar är att jag tror inte att lagar kommer att ändras på grund av dessa böcker och dessa kvinnor blir snabbt ett fenomen. Det är starkt och modigt av dem att våga outa helvetet de lever i, men nu finns det så otroligt många böcker om det. Vad skiljer "Mias systrar" från "Gömda", som redan varit en succé och upplyst? Är det ännu en bok för att få oss omskakade och öppna ögonen, för jag lovar: De som läser "Mias systrar" är de som har läst "Gömda" - och de är redan omskakade.

När jag var inne på adlibris nu så såg jag att Maria Eriksson har släppt ännu en bok som har klättrat upp på topplistan. I "Emma Mias dotter" (en titel som får mina fingrar att klia för att jag så gärna vill sätta in ett kommatecken) berättar Mia och hennes dotter Emma om vad som hänt. Så här står det på adlibris.

"Emma, Mias dotter är Emmas version av vad som hände och hur det kändes under alla de där åren på flykt undan en man som hotade såväl henne som hennes mamma till livet. Men det är också berättelsen om det liv som sedan följde: om hur Emma i Den svarta boken får veta den sanning som ställer relationen mellan mor och dotter på sin spets, om hur hon flyr hemmet och börjar använda droger, och om hur Mia tvingas kämpa mot en dödlig sjukdom precis som hon tidigare tvingats kämpa sig till asyl åt sig och sina barn.

Emma, Mias dotter är den gripande berättelsen om en mor och hennes dotter som tillsammans gått igenom ofattbara prövningar och till slut lyckas hitta tillbaka till varandra. Det är också fortsättningen på en familjehistoria som engagerat miljontals läsare och som visar på människans förmåga att mot alla odds inte bara överleva utan också skapa sig en bättre framtid."

Jag vet inte vad jag ska säga, men jag tycker att det blir mer och mer BOATSigt för var bok som går.