Breaking Dawn av Stephenie Meyer

Det här är nog den svåraste recension jag någonsin har varit tvungen att skriva. Det är omöjligt för mig att ge min åsikt om boken utan att i alla fall spoila lite, en pyttebit. Så jag kör med min spoiler-taktik; allt som jag ser som spoilers skrivs med vit text. Så markera texten på egen risk. Om ni inte ser stora vita tomrum mellan texten så kanske ni inte ska läsa inlägget ifall det har blivit något fel så att mina spoilers syns.

"Breaking Dawn" var årets mest efterlängtade bok, årets mest oroande bok och årets mest försenade bok. Jag låg sömnlös och oroade mig för att Edward skulle dö, att Bella skulle välja Jacob eller att slutet skulle bli dåligt. Jag satt och hoppade av förväntan för att få läsa om bröllopet och det där ögonblicket då Bella äntligen skulle få sig lite.

När "Breaking Dawn" börjar så spenderar Bella sin sista dag som Isabella Swan och bröllopsnerverna spökar. Bröllopet blir lyckat och paret lämnar för att åka på sin smekmånad, till Isla Esme - en present till Esme från Carlisle - utanför Brasiliens kust. Där har Edward och Bella äntligen sex, men allting går inte som planerat. Bella börjar bete sig allt underligare och lägger snart ihop ett och ett. Hon är gravid! Det visar sig att vampyrer visst kan fortplanta sig... med människor... och orsaken till att de inte har hört talas om det tidigare är för att modern alltid dör vid födseln. Bella vägrar ändå att abortera bort sitt barn och en nedbruten Edward återvänder hem till Cullens - galen av sorg över vad han har gjort. När -flocken får höras talas om den mystiska mutantbebisen så bestämmer de att barnet absolut inte får existera och planerar att död på den - och i och med det även Bella och de Cullens som kommer att göra motstånd. Jacob blir ursinnig över Sams planer och utnämner sig själv till Alpha (en plats som enligt hans arv egentligen till hör honom) och lämnar flocken för att skapa en egen flock tillsammans med Seth Clearwater (som är kompis med Edward efter deras strid mot Victoria) och Leah Clearwater (som bara vill se efter sin bror). Tillsammans så slår de sig ihop med vampyrerna för att skydda Bella ... och vänta och se vad som kommer att hända med henne och barnet.

Boken är uppdelad i tre delar. Första delen är ur Bellas perspektiv och täcker tiden från bröllopet till att hon upptäcker att hon är gravid och bestämmer sig för att behålla barnet.

Andra delen är ur Jacobs perspektiv - och var oväntat bra. Med tanke på hur otroligt irriterad jag blev på Jacob i "Eclipse" så trodde jag att Jacob-delen skulle vara olidlig, men jag kände inte det minsta irritation mot honom under hela boken.. vilket är ovanligt för mig. Kapitelnamnen i Jacobs del var mycket roligare än övriga delars. Så, varför får Bella bara tråkiga kapitelnamn som "Promise" när Jacobs heter "Good Thing I've Got a Strong Stomach" och "You Know That Things Are Bad When You Feel Guilty For Being Rude to Vampires". Jacobs del täcker allting från att Bella kommer hem till att Bella "dör" vid födseln. Nästa del är också från Bellas perspektiv, men nu är den vampyr Bella som berättar.

Som så många andra redan har skrivit i sina recensioner så tycker jag att det var ett genidrag av att låta Jacob bryta av texten. Fastän jag älskar att läsa om Edwards kropp så måste jag säga att det var otroligt mycket av hans kropp i första delen och det är roligt att få se saker genom någons annans ögon. En sak jag har upptäckt med Jacob är att han är nog den enda person vars POV (point of view) inte innehåller en massa självanklagelser och skuld. Att Bella tar på sig skulden för allt vet vi ju redan, och "Midnight Sun" kommer nog vara full av självanklagelser då det är Edward vi pratar om. Allt dåligt som händer Bella ser han ju som hans fel, medan Bella ser det som hennes fel att Edward känner så. En ond cirkel. Då är det skönt att Jacob kommer in och skyller allt som händer på andra - som Edward som redan tar på sig allt ansvar.

"Breaking Dawn" är liksom de andra böckerna otroligt förutsägbar. Liksom i "New Moon" där de flesta räknade ut Jacobs hemlighet långt innan han själv insåg det, precis som i "Eclipse" när läsarna räknade ut att det var Victoria som låg bakom allting medan familjen Cullen fortfarande var förvirrade. Vissa saker i "Breaking Dawn" är så genomskinliga att läsarna förstår vad som kommer att hända långt innan de ens nämns, men det är en del av bokens charm. Twilight-serien är förutsägbar, Twilight-serien är besattliknande kärlekshistoria med en del nästan pinsamma ögonblick, Twilight-serien är otroligt medryckande! Är det inte en av anledningarna till att man blir så fast i böckerna? Att man vet vad som kommer att hända och bara måste komma fram till när det händer och se hur det går?
Några förutsägbara saker i den här boken var att Jacob skulle bli "imprinted" med Renesmee, att Volturi skulle komma för att döda henne och Cullens (det förstod jag redan när Bella började spy på Isla Esme) och att Alice skulle återvända innan slutet. Vilket bara skyndade på min läsning extra då jag verkligen ville läsa de delarna och se hur de skulle ta sig ur allt.

Jag har läst en hel del missnöjda reaktioner om Bellas Mary-Sue beteende; att hon blev för perfekt som vampyr, att hon kunde stå emot blod, att hennes sköld var så stark, att hon fungerade som vanligt direkt efter att hon blivit vampyr. Jag tycker att man i alla fall kan unna henne lite. Om Stephenie hade gjort det så att Bella hade haft stora problem så skulle bara andra ha klagat och skrivit att Bella var en svag karaktär och att hon reflekterar en felaktig kvinnobild. Till exempel. Jag tycker att det var bra att det var Bellas sköld som skyddade alla mot Volturi då hon under hela bokserien har uttryckt en önskan att inte behöva vara den som blir skyddad - att hon vill skydda familjen Cullen från fara, att hon vill ge någonting tillbaka till dem. Så jag har inga problem med det, sedan så är Mary Sues inget som stör mig då alla hjältinnor i alla fan fictions jag någonsin har skrivit alltid har varit Mary Sues upphöjt till hundra. Jag kan inte sätta ihop en karaktär som inte är Mary Sue.

Jag är lite besviken på en sak, att Stephenie Meyer är så okapabel att skada sina egna karaktärer. Inte så att jag VILL att någonting ska hända med Cullens eller Jacob eller Sam, men det lyckliga slutet kom nästan lite för lätt. Det var över 50 stridsklara vampyrer i den där gläntan, och 17 varulvar som inte ville någonting hellre än att slita strupen av Volturi - och ändå så blev ingen skadad. Jag hade i alla fall räknat med att någon skulle attackera. Jag skulle gärna sett Jane tappat kontrollen och blivit övermannad. Eller Caius...

Nu kommer jag göra alla förvånade genom att säga det här; men jag älskar Jacob Black. Varför blev jag irriterad på honom förut? Han måste verkligen ha mognat, eller så gillar jag honom bättre nu när jag får se det från hans perspektiv - och då han inte försöker få Bella att lämna Edward hela tiden. Det var så sött när han inte ville skada Carlisle, och tyckte att det skulle vara mord om flocken dödade Carlisle. Samma sak när han i "You Know Things Are Bad When You Feel Guilty For Being Rude to Vampires" ihopgaddar sig med Edward mot Rosalie och när han sakta, men säkert, börjar respektera vampyrerna och inte vill såra Esme genom att inte ta maten som hon har gjort åt honom och Leah.

Sedan har vi ju hela Renesmee-ploten. Jag har ingenting att säga till om den. Jag tycker att hon är söt, fastän även hon är lite av Mary Sue. Att hon är orsaken till att vampyrerna och varulvarna blir vänner. Fast jag blev lika förälskad i henne som alla andra blev. Jag blir tårögd av förälder-barn relationer och moderinstinkter. (Hallå Lily-skyddar-Harry-grejen). Förresten så är jag så glad att de fick ett barn då jag och Sandra har ägnat många kvällar åt att diskutera det, så....

Jag är fortfarande i min lyckobubbla. Det är otroligt att den har hållt så länge. Den sprack inte ens när boken var slut och jag var tvungen att ta farväl av karaktärerna. Jag är helt euforisk och skulle kunna överse vilka fel som helst, vilket jag även gör. Böckerna är inte perfekta, men med det sug de har så gör det absolut ingenting. Det gör ingenting att Edward skrockar på var och varannan sida eller att en del av Bella och Edwards kärleksförklaringar är lite för söta. Jag bryr mig inte för jag är så besatt i böckerna.

OBS! Det är fritt fram att spoila i kommentarerna, så ni som INTE har läst boken - kommentera inte om ni inte vill få veta saker ni helst inte ville veta.