Harry Potter av J.K Rowling

Jag upptäckte just att jag nästan har glömt mitt nyårslöfte (1. Alla böcker ska recenseras i bloggen under 2008) och ligger långtlångtlångt efter. Så nu, under tiden jag sitter och plågas över att alla andra kan få tag i "Breaking Dawn" idag och att jag säkert kommer att bli spoilad av misstag innan jag hinner lägga händerna på mitt exemplar imorgon, så tänkte jag göra bort lite bokrecenserande. Kan finnas spoilers.

Det får bli en "Harry Potter"-combo, alla sju böckerna i samma inlägg. Frågan är bara om det är möjligt för mig att recensera Harry Potter? HUR ska jag kunna säga vad jag tycker om böckerna och få med det väsentliga utan att det är inlägget blir olidligt långt? Hur ska jag kunna uttrycka mina känslor för den lilla svarthåriga glasögonprydda trollkarlens liv utan att allt bara blir exalterat svammel? Risken att HP-nörden i mig exploderar av glädje är stor.

När Joanne (Kathleen) Rowling började skriva på "Harry Potter and the Philosopher's Stone" på det där caféet för 17 år sedan så tror jag inte att hon kunde föreställa sig vilken succé hennes bokserie skulle bli. Att den skulle göra henne till en av nöjesvärldens rikaste kvinnor (bara Oprah har mer pengar) och att hon skulle skapa en av de största kultarna någonsin. För det är väl vad det är? En stor megakult av folk som vill leva i trollkarlsvärldens Storbritannien?

1998 så släpptes "Harry Potter and the Philosopher's Stone", men jag fick inte min första HP-bok förrän julafton 2000, av farmor. Tack farmor. Jag har haft den stora lyckan att inte behövt betala för en enda HP-bok, det ni. Den första fick jag i julklapp, den andra fick jag som muta av mamma för att jag skulle göra tandavtryck hos tandläkaren (ni vet, när de trycker in stålskenor med lera i munnen), den tredje fick jag efter att jag hade opererat tandköttet och mina kinder var så svällda att jag inte kunde öppna munnen. Den fjärde fick jag av farmor i födelsedagspresent, den femte fick jag av mamma för att det var den första engelska boken jag någonsin läste och hon ville uppmuntra det. Den sjätte fick jag av mamma för att jag hade fått så bra betyg, och den sjunde fick jag av farmor - än en gång tack - för att jag var så ledsen när jag insåg att bokhandeln inte hade beställt in boken och jag var tvungen att bege mig ut i stugan HP-lös.

Så summan, två HP-böcker har jag fått pga tandläkarbesök, tre har jag fått av farmor och fyra har jag fått av mamma. Tack så mycket för det.

När jag började läsa "Harry Potter och De vises sten" första gången så var min första tanke "Vad är det här för någonting?". Jag minns att jag avskydde första kapitlet där man får möta familjen Dursley och där Dumbledore, McGonagall och Hagrid står och pratar, sörjer och säger adjö till Harry, på Privet Drive. Jag tyckte det var så otroligt trist, men nu så är det ett av mina favoritkapitel i den boken. Min avsky mot Harry Potter gick snabbt över, redan i mitten av nästa kapitel så var jag fast och redan veckan efter att jag läste ut boken så gjorde jag en användare på hogwarts.nu (r.i.p). Där spenderade jag de kommande sex åren, så man kan säga att jag växte upp som fullfjädrad HP-nörd.

Första boken jag läste på engelska var "Harry Potter and the Order of the Phoenix" och efter det så tror jag inte att jag ens har rört mina svenska översättningar. När man väl har läst Harry Potter på engelska och upptäckt hur otroligt mycket bättre de är på orginalspråk så går det inte att gå tillbaka till svenska. Just nu äger jag 12 Harry Potter-böcker. De fem första på svenska, och hela serien på engelska.

Vad är det som lockar med Harry Potter? Ja, du. Det är frågan som jag alltid är rädd för att behöva svara på, för det är oftast här jag börjar svamla. Först och främst så är det världen som finns där i. Där ingenting är omöjligt och man alltid blir förvånad. Det var ett genidrag av J.K att låta Harry vara lika omedveten om den som vi är, för nu så måste allting förklaras för honom och i och med det så får vi också en förklaring. Jag skulle också vilja leva i den världen! Jag grät mig till sömns den sommaren jag hade fyllt 11 år för att jag inte fick något brev till Hogwarts. Jag drömmer ju om att få gå på Yale, men Yale kan se sig utklassad av Hogwarts. Om jag skulle få välja en skola jag skulle vilja gå på så skulle mitt enda alternativ vara Hogwarts School of Witchcraft and Wizardry.

Sedan är det karaktärerna. Det finns få karaktärer jag inte älskar, och de få jag avskyr skulle göra böckerna mycket sämre om de inte fanns med. Ta till exempel Bellatrix Lestrange. Det finns ingen karaktär i hela bokserien (möjligTvis Umbridge) som jag skulle vilja ändra så mycket som henne, men om Bellatrix skulle vara någonting annat än en psykotisk hänsynslös grym dödsätare så skulle serien missta en viktig karaktär.
Jag älskar att alla karaktärer har så starka personlighetsdrag. En del är nästan endimensionella, men det är en del av charmen. Du kan lita på att Hermione kommer att vara en besserwisser - inte helt olik mig, att Ron kommer att säga något som sårar någon annan - utan att själv inse vad han har gjort, att Snape kommer att säga något dräpande och försöka göra livet surt för Harry, att Dumbledore har svaret till allting. Det skapar en trygghet.

Första läsningen av Harry Potter är ingenting emot vad omläsningen ger. Helt plötsligt så ser man små tecken som man aldrig har tänkt på förut. Den triumferande glimten i Dumbledores ögon när Harry berättar att Voldemort tog blod från hans arm, Lupins plötsliga rörelser och bleknande ansikte varje gång som Harry nämner Sirius, James eller Lily i hans närhet. Snapes choch när han under Occlumens-lektionerna får se Harrys "Lily-i-Erised-spegeln"-minne.

Sedan är det saken som gör att Harry Potter-serien är en av mina favoritböcker, saken som gör att jag återvänder till serien om och om och om igen. Saken som Dumbledore säger är Harrys starkaste vapen, saken som Voldemort saknar.
Kärlek.

Det är vänskapen, som får alla att ställa upp för varandra och kämpa, solidariteten, familjebanden, den aldrig bleknande kärleken. Det som gör att de goda enas och kämpar mot Voldemort. Det Voldemort hatar mest av allt och gör allt för att förstöra. Min kärlek till böckerna. J.Ks kärlek till sina böcker. Den kärlek till Hogwarts som gör att slottet själv gör uppror när Voldemort attackerar det. Solidariteten som få alla att skydda Harry, att kämpa för Harry, i min favoritdel i hela serien. (Vad är det, de åtta sista kapitlen i Deathly Hallows.)

Det finns en del i Harry Potter som jag och den enda av mina nära vänner, som hittills har läst "Harry Potter and the Deathly Hallows" och inte heter Sandra, är oense om. Jag tycker att "scenen" där hela Ravenclaw, Hufflepuff och Gryffindor ställer sig upp mot Slytherin och visar att de står på Harrys sida i den här striden är underbart rörande (jag älskar storslagna gester och solidaritet, remember?), medan min kompis tycker att de är överdrivet och löjligt. Välj själva.

”’Give me Harry Potter’ said Voldemort’s voice, ’and none shall be harmed. Give me Harry Potter, and I shall leave the school untouched. Give me Harry Potter, and you will be rewarded. You have until midnight.’
The silence swallowed them all again. Every head turned, every eye in the place seemed to have found Harry, to hold him frozen in the glare of thousands of invisible beams. Then a figure rose from the Slytherin table and he recognised Pansy Parkinson as she raised a shaking arm and screamed, ‘But he’s there! Potter’s there! Someone grab him!’
Before Harry could speak, there was a massive movement. The Gryffindors in front of him had risen and stood facing, not Harry, but the Slytherins. Then the Hufflepuffs stood, and, almost at the same moment, the Ravenclaws, all of them with their backs to Harry, all of them looking towards Pansy instead, and Harry, awe-struck and overwhelmed, saw wands emerging everywhere, pulled from beneath cloaks and from under sleeves.”

Jag skulle kunna fortsätta i en evighet, men jag tycker att det här får räcka.
Jag älskar Harry Potter. Punkt.