Kejsaren: Roms portar av Conn Iggulden

Jag borde lyssnat på min magkänsla och skrivit den här recension innan "Breaking Dawn", innan den där fanatiska dimman sänkte sig över min hjärna, innan jag blev tillfälligt lobotomerad. Jag som hade kommit på så otroligt mycket att skriva om den här boken och nu så är det borta, bortsopat, raderat från hårddisken, utträngt från mitt minne. Det var synd, jag som tyckte att jag var så intellektuell.

"Roms portar" är första boken i Conn Igguldens tetralogi (ett nytt ord jag precis har lärt mig, förut så kallade jag det för kvartologi) "Kejsaren" som handlar om Julius Caesars liv och leverne. Innan jag berättar om boken så ska jag bara berätta en liten rolig anekdot från mitt liv. Varje år, efter bokrean, när det är halva reapriset så plundrar jag alltid alla bokbord som står framställda i olika affärer och varje år så hittar jag bara en bok. En ny bok i "Kejsaren"-serien. Jag saknar bara den sista boken, "Krigets gudar", för att ha kompletterat serien - direkt från bokreaborden.

Så, tillbaka till boken. När "Roms portar" börjar så är året 90 f kr. och på ett gods utanför Rom är två unga pojkar lämnade ensamma tillsammans med husets slavar och den enes psykiskt sjuka moder. Det är Gajus, godsägarens son, och dennes fosterbror Marcus, bästa vänner och blivande krigare. De tränas av den fd. gladiatorn Renius för att bli stolta legionärer och blivande generaler i det snabbt växande romarriket. När slavarna i Rom gör uppror några år senare så ändras deras livsbana. Plötsligt så öppnar sig vägen till svekets, maktens och intrigernas Rom och vännerna skiljs åt för att uppleva äventyr på var sitt håll.

Jag kan inte avslöja något mer, för jag tycker att tjusningen med boken är att bli överraskad - så överraskad man nu kan bli när man har skrivit en uppsats om Julius Caesars liv under högstadiet. Det är tur att jag är glömsk, annars så skulle vissa spänningsmoment helt försvinna. Boken är inte historiskt korrekt, utan skönlitteratur byggd på historiska grunder. (Översättning: Författaren har gjort research och hållt sig till historiskt fakta, men byggt på med en stor dos fantasi). För mig, som alltid varit fascinerad av Romarriket, skulle boken kunnat vara en flopp och jag hade ändå lagt ner den tillfredställd, men jag tror på vad Iggulden skriver. Jag tycker att Igguldens "genre"; att skriva romaner om historiska personers liv är en trevlig och intressant idé. Det är mycket roligare att läsa historia så här än i historieböckerna. Att få den levande, med detaljer och känslor, än att bara läsa fakta rakt upp och ner i en bok. Nu senast så håller Iggulden på med en serie om Djingis Khan.

Jag vill bara varna er som har tänkt läsa "Kejsaren"-serien för en sak. Se upp för sexbeskrivningarna! Jag är inte särskilt känslig för privata beskrivningar, men den här boken fick mig att krypa av obehag och önska att jag kunde gömma mig bakom en kudde. När man beskriver hur kvinnan öppnar munnen, andas tungt och stönar lustfyllt - där dras min gräns. Tack så mycket. Romarriket hade en fri syn på sex, men jag håller mig gärna utanför min uppdragna linje.