Jag har kommit på varför jag inte har någon läslust. Jag läser inte fritt, inte på det avkopplande och underhållande sätt som vanligtvis förgyller mina dagar (och nätter). Jag läser under press.Det är bara att checka av varenda bok på listan. "Parfymen" måste jag läsa för att jag har lagt undan den så länge att det snart börjar bli lite löjligt. "The Hobbit" måste jag hinna läsa ut snabbt så att jag har tid att läsa alla andra böcker. "Beijing Doll" sa jag att jag skulle läsa innan Kina och för att lägga mer stress på allting så måste jag läsa den nya Åsa Larsson-deckaren innan sista augusti.
Så jag behövde en paus. Jag behövde läsa en bok bara för att jag ville det. Utan några baktankar. Bara ta den bok som jag först tänkte på och snabbt kunde få tag i. Så det blev "Club Dead". Allt jag behövde var en vampyrdos.
"Club Dead" är tredje boken i Charlaine Harris serie om servitrisen - och tankeläsaren - Sookie Stackhouse och hennes vampyrpojkvän Bill. Eller är Bill fortfarande hennes pojkvän? När boken börjar så är Bill väldigt distanserad och bryr sig mest om sin dator. Han har ett hemligt uppdrag som är så hemligt att hans chef Eric inte ens vet vad han håller på med. En dag så försvinner Bill spårlöst och Sookie vet inte vad hon ska göra. Det blir inte bättre av att hon nästan blir anfallen av en varulv och att hon än en gång dras in i vampyrernas hemligheter och intriger. Bill har blivit kidnappad och Sookie är den enda som kan rädda honom, men när hon får höra talas om Lorena, Bills ex som precis har dykt upp igen, så är hon inte så säker på att hon verkligen vill ha tillbaka honom...
Det känns så befriande att läsa om Sookie och hennes äventyr med diverse övernaturliga varelser! Jag vet alltid vad jag har att vänta mig. Sarkastiska kommentarer, snygga manliga vampyrer/varulvar/shapeshifters/[valfri passande varelse], slagsmål, en hel del sexuella antydningar och ... ehm... Ja. Jag vet att min syster läser min blogg, så jag ska nog utelämna en del, fast jag gör några diskreta antydningar...
Jag har funderat på en sak... Sookie är faktiskt nästan alltid skadad. Hur kan en person tåla så mycket stryk? Sookie har blivit misshandlad fler gånger än vad jag kan räkna på en hand. Bara i den här boken så uppstår blodvite mer än fyra-fem gånger. Jag vill inte ens tänka på hur Sookies ansikte skulle se ut om hon inte var en bokkaraktär... eller hur många ärr hon skulle ha.
Jag tror att jag förtjänar att nonchalera den stora bokhögen vid min säng och läsa ännu en Sookie Stackhouse-bok, men sedan är det stopp... för efter "Dead to the World" så äger jag inga fler av Charlaine Harris böcker och måste klicka mig in på adlibris inom en snar framtid.
3 kommentarer:
Jag läste både Dvärgen och Parfymen på gymnasiet. Jag hatade Dvärgen men älskade Parfymen. Dvärgen är iofs en fascinerande bok, men man blir så förbannad på den lilla bittra mannen att man mår dåligt bara av den anledningen... Parfymen är fortfarande en av mina absoluta favoriter! Och boken ÄR bättre än filmen, trots att jag tyckte filmen var helt okej! Kämpa dig igenom, det är värt det!
Ja, det måste du verkligen. Jag är nästan klar med alla böckerna (utom #8) och gillade alla utom Dead as a Doornail (du fattar nog varför efter att du läst den... :P)
Det enda jag inte kan relatera till i böckerna är hur Sookie klarar av att INTE sätta på precis varenda "gorgeous" man/varelse hon träffar på. Vilken stålkvinna!
Cia; Jag har läst ungefär 30 sidor i "Dvärgen" och jag börjar tycka sämre och sämre om honom. Han ser absolut inget positivt i någonting. Det kommer nog att sluta med att jag avskyr boken eftersom jag inte kommer överens med karaktärerna, som det blev med "Svindlande höjder".
Lotta; Jag har Sookie som förebild när det kommer till kvinnliga fighters. Jag vet ingen som har varit tvungen att försvara sig så många gånger från oftast brutala övernaturliga män och så ofta lyckats åstadkomma åtminstone en del skada.
Jag skulle gärna vilja träffa Eric... eller Alcide... eller Bill :)
(Jag måste hinna läsa igenom alla böcker innan tv-serien kommer)
Skicka en kommentar